Känn ingen press!
Jag skulle kunna sova dygnet runt numera och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Jag vaknar på nätterna igen och vem vet, kanske är det dax att kontaka läkaren igen. Jag orkar med nöd och näppe VFU:n. Inte så att jag inte trivs - för det gör jag! Jag orkar helt enkelt inte med allting längre. Det är inte "bara VFU".. Det är heltid med uppgifter utöver heltiden. Som om det vore nog? "Det vore bra om ni började skriva på rapporten under VFU:n..." säger läraren. Som om jag inte var tillräckligt stressad och pressad. Jag orkar inte. Jag kan inte ens ta emot komplimanger längre. Allt jag ser är det jag gör fel.
Jag sa till söt häromdan att jag helst vill lägga skalet till: sluta mig i mitt skal och bara vara jag och skita i allt annat, bara vara mig själv precis som jag tycker bäst om. Men vännerna hatar det och om jag fortsätter med det beteendet kommer jag inte ha några vänner kvar (känn ingen press). Trots det fortsätter jag försöka prata med och umgås med vänner som har samma problem som jag. Alla tycker de att jag är så himla stark och duktig. Det är jag inte! Jag är inte så jävla duktig. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Frågar du mig är alla andra så himla bra men jag.. jag är bara jag.
Jag vill inte att du ska skriva att jag duger som jag är, för just nu är jag inte kapabel att ta emot komplimanger. Jag hittar alla möjliga problem. Jag vill bara sova... Försvinna, bort, bort, bort..! Jag vet att felet ligger i mitt huvud och att detta inlägg bryter mot den policy jag har i bloggen om att inte skriva om allt för mycket negativt. Jag vill bara att ni ska veta vad jag kämpar med (eller mot?) varje dag men trots allt detta försöker förhålla mig positiv till livet.
Folk i min omgivning säger allt som oftast att det inte är så lätt. Nej, det är inte lätt! Det försöker jag inte påstå heller. Men vart hade jag varit om jag inte försökte?! Jag vill inte må såhär, därför vägrar jag låta den känslan ta över. För någonstans vet jag att jag kan må bra. Jag kan styra mina tankar. Jag måste bara finna en balans mellan att må dåligt (för det måste man tillåta sig) och må bra (för det glömmer man lätt).
Usch jag vet hur du känner det. Det är jättejobbigt speciellt när man är nära sitt mål men inte orkar.
Du behöver inte alltid vara glad på bloggen. Det är inte möjligt att vara 100% glad jämt.
Om du har bra vänner kommer de att finnas kvar. Jag pratar inte jämt med mina. Det kan gå ett halvår mellan samtalen men det går bra ändå.
Tänker inte säga att det löser sig, inte heller att det inte är lätt, inte heller ryck upp dig, eller något av alla de andra sakerna som du antingen vet eller inte kan bry dig om. Vill egentligen bara säga att jag vet hur det känns, JAG tycker om dig hur du är mår varesig det må va skit eller bra, och mest och viktigast av allt: KRAMAR
Katarina: Tack gumman, ditt stöd betyder mycket och jag kämpar med att försöka ta emot stödet. Kramar