Jag sökte mitt livs stora kärlek på internet tidigare. Jag har väl egentligen inte trott att jag ska finna den heller och mycket riktigt har jag inte funnit den. Kanske beror det på min inställning men jag har inget intresse i att träffa någon för tillfället. Jag känner mig inte kapabel att älska just nu. Jag står ostadigt på mina ben och känner att världen rasar under mig. Tro nu inte att jag inte kan se ljuset alls, jag ser ljuspunkterna men kan bara inte glädjas åt dem just nu. Detta har pågått länge nu men hade ett litet uppehåll ett tag. Jag längtar tills jag kan känna den totala glädjen igen. Tills jag kan le fullhjärtat och skratta ordentligt. Går världen under om jag avsäger mig allt i en vecka? Vad vill jag få ut av livet egentligen? Men mest av allt undrar jag vad jag gör för fel. För jag försöker tillfredsställa alla och få dem att må bra men jag rasar. Jag vet inte längre vad jag vill. Förut var mina framtidsdrömmar så tydliga. Nu vet jag inte vad jag önskar mig längre. Planerat för sommaren var en kortare tripp men det ser inte ut att funka nu. Min ekonomi är totalt kvaddad. Jag hoppas på lite jobb i sommar. Funderar på att flytta någon annan stans, komma bort. Jag vill se något nytt. Jag blir självklart glad över värmande kommentarer och över vännerna i min omgivning. Det är inte det. Det är bara... jag vet inte vart jag står. Jag är rädd. Livrädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli lämnad själv, rädd för att stå på egna ben, rädd för att tycka, tänka, känna efter. Jag finner det svårt att tro på mig själv just nu. Jag vet att jag skrev ett bra arbete men jag minns knappt vad jag själv heter numera. Vem är jag? Vad gör jag? Vad gör mig glad? Vad gör mig lycklig? Vilka chanser har jag sumpat och kommer aldrig mer få? Jag känner mig som ett ansikte som lever på att se bra ut. Vad gör det om jag ser bra ut om jag inte prestrerar bra? Det känns som om folk har lägre förväntningar på folk som ser bra ut. Kanske är det bara jag som känner så. Jag älskade förr men nu är känslorna avstängda. Jag känner inte längre. Det skrämmer mig. Det är det enda jag vet. Att jag måste sätta igång känslorna illa kvickt för annars kommer jag inte kunna stå emot längre...
Pausa mitt liv nu...